I mina tidigare inlägg i bloggen så har jag hållt mig till det ytliga. Inredning, shopping, barnen och deras utveckling. Ingenting under ytan. Ingenting.
Men vissa saker kan jag inte sopa under mattan. Det går inte.

I dag, söndag:
Wilma och jag tog en cykeltur i det underbara vädret. Cyklade bort och hälsade på brorsan och hans tjej. Och innan vi återvände hem hälsade vi på syster. Eller hälsade och hälsade. Hon var inte så... närvarande precis.

Jag möttes av några okända tjejer och killar som yrade omkring inne i mina föräldrars hus. Utanför låg mammas marmorbord, trasigt. Ett gäng ölburkar och oräkneliga cigarettpaket.

Med det välkomnandet så började adrenalinet pumpa.

Jag frågade inte ens tjejerna och killarna vilka de var, jag bara bad dom dra åt h-lvete.
Fest kallades det. Dom kallade förstörelsen för fest.
Syrran låg i sängen, okontaktbar. Insidan av huset såg ut som, jag vet inte vad.
Ölburkar, skräp, smuts.... Det var det vidrigaste jag kan minnas att jag någonsin sett. Äckligt.
Mina föräldrars pedantskötta villa hade förvandlats till en misär.
Jag och Wilma tog cykeln hem igen, lika bra att stoppa huvudet i sanden i bland.
I stället lämnade jag över "ärendet" till Viktor. Jag hällde över skiten till hans händer.

Där tar mina ord slut.
Jag tänker inte prata mer om det.
Det är en värld jag inte begriper mig på.
Hjärtat värker.

Jävla värld. Jävla orättvisa värld. Varför?
Jag lever så skyddat.
Omstoppad med rosa bomull.
Så varmt, så ofarligt.