I går svek kroppen honom. Igen.
Pappa ramlade för tredje gången på bara ett par månader. Oturligt nog var ingen där just då. Ingen som såg hur det gick till. Han hade minnesluckor och mindes inte ens att fastigheten sålts eller varför hans skrivbord inte var kvar. Viktor hittade honom. Blodig från bakhuvudet. Irrandes.

Ambulansen färdade pappa till Alingsås Lasarett. Jag kom dit kort efter. Efter provtagningar och röntgen konstaterades enbart en hjärnskakning. Hemgång.

När man sitter så på ett sjukhus i flera timmar och ser sin älskade far, hinner man fundera och bli påmind ytterligare om livet. Den förbannad ALS:en - varför?
Ibland kan jag bara stanna upp, liksom glömma omvärlden och gå in i en bubbla. Ibland stannar jag där en kort stund, ibland en längre. Det kan vara i en kö på Ica, det kan vara framför datorn eller mitt i ett samtal med någon. Jag funderar över varför det här just drabbade min pappa. En pappa som är den snällaste av alla världar.

Idag ringde pappa mig två gånger och klagade över illamående, nack och huvudvärk. Han klagar ALDRIG annars. Dessutom kände han sig sämre mot gårdagen. Jag ringde både 1177 och direkt till sjukhuset, dom tyckte att han skulle komma in igen. Ytterligare flera timmar av väntan. Han skickades sedan hem med värktabletter (med morfin) för att få lite mera sömn.

Mina krafter börjar ta slut. Jag har svårt att tro att jag kommer kunna acceptera diagnosen men jag försöker ta dagarna som dom kommer. Jag känner mig obotligt trött om dagarna, har ingen direkt matlust och proppar i mig mängder av brustabletter med vitaminer för att få tillfällig energi.
Och resten av livet kommer jag att fortsätta fundera över "Varför"...