I morse, tidigt, tidigt var det dags för det årliga luciafirandet med dagis. Mina föräldrar, Viktors föräldrar, min syster och så lilla mormor var där för att beskåda våran Wilma.
Hennes små blå öppnades snabbare än blixten när jag väckte henne på morgonen. Lucianattlinne på (med två fleecetröjor under = klassiker), rött band med rosett i midjan och så luciakronan med guld på huvudet. Så förväntansfull!

Alla barnen tassade ut från entrén vid sidan av huset och sjöng "Ute är mörkt och kallt...." (en låt som vi för övrigt har hört tusentals gånger på sistone!). Sången avlöstes sedan av andra luciasånger men framåt slutet såg man att Wilma hade svårt att sitta still...fötterna började stampa (dock i takt till gitarrsolot, haha)
Dessutom ropade hon "heeej mamma!" mitt i uppträdandet.

Efteråt bjöds det på fika, hembakade lussekatter, pepparkakor och kaffe. Inte alls dumt!

Vi i familjen har också kommit fram till varför Wilma ofta säger att hennes kramar är slut då man ber om en kram. Hennes bästa vän Mirjam får ju alla!
Dom kramades så kärvänligt att dom, gång på gång, välte!

Trots att tuppen inte ens hunnit gå upp en så tidig morgon som denna så var det verkligen mysigt och stämningsfullt. Och lagom, dagen till ära, föll det snö under hela dagen!



Klicka på bilderna för att se dom i större format!
(Wilma är den lucian med rosa mössa under kronan)




 

   
  
Foton: Privata