Ibland stannar jag upp och inser vilket liv jag egentligen lever!

Jag har världens underbaraste man och två fina barn som är mitt allt. Men ibland tar mörkret över.

Bägaren av olycka, hat och problem är överfull sedan länge.

Jag hade en jättebra uppväxt men jag minns mest att jag växte upp med pappa. Har inga direkta eller konkreta minnen om saker tillsammans med mamma. Pappa var med mig i stallet hos hästarna, följde med på träningar osv.

I kommunen pratades det om <<den perfekta familjen>>
Ja, vi hade det bra materiellt och massa kärlek hade vi också!

Och så gick åren, mamma började dricka och senare fick pappa sin diagnos, ALS.
Finns det något värre som man kan drabbas av än dessa två sjukdomar?!

Relationen mellan mamma och mig är ytlig och trasig. Jag har ingen mamma längre. Hennes sätt att vara, hennes sätt att tänka är så förstört att jag inte finner någon som helst enhetlighet med henne. Hon är aggressiv emellanåt och gnager på min själ.

När farmor och farfar gick bort 2006 respektive 2004 rasade min värld samman, dom var som mina föräldrar. Och som första barnbarnet var jag deras allt. Min mamma är redan förlorad sedan några år tillbaka och pappa kommer jag heller inte ha kvar så länge som jag hade velat. Hur lång tid han har kvar är det ingen som vet, men han blir gradvis och märkbart sämre.

Det publicerade fotografiet ovan är ett foto som togs när mamma och pappa förlovat sig, dom är i 20-årsåldern. Jag gillar o titta på gamla fotografier. Inte visste dom då att vår bomullstäckta värld fullständigt skulle rasa samman. Och tur är väl det, att man inte vet sådant i förväg. Då hade man nog inte orkat leva!