Jag får fortfarande samma klump i magen av att ta upp detta ämne. Det är så naket och sårbart på något vis. Men jag gör mig ändå påmind om att jag är den jag är och jag kan inte styra över hur min mamma beter sig. Det är inte mitt fel att hon är alkoholist. Samtidigt känns det som ett ämne som BÖR tas upp, inte bara från min sida för att hjärtat ska lättas utan också för andra i samma situation. Denna fruktansvärda folksjukdom är vanligare än man tror!

Morfar ringde igår. Kära morfar, 86 år och fylld av krut! Han har satt ner foten hos Socialförvaltningen.

Mamma hämtades med taxi och körde till en avdelning för tillnyktring. Jag kan säga som så, att hade vi, du & jag haft samma promillehalt i blodet så hade vi varit döda för länge sedan.

Efter att hon kommit ner inom normen för "normal promillehalt" skickades hon sedan till Borås där hon kommer att få stanna några dagar. Morfars agerande fick kommunen att förstå vilket akutfall hon faktiskt är så pass att hon erbjöds plats på behandlingshemmet Alafors. Normalt sett kostar en behandling på 28 dagar 60.000kr men eftersom fallet ansågs akut så står kommunen för det.
Så länge som jag kämpat för detta!

För några år sedan gjorde pappa ett försök med att skicka henne till behandlingshem på Öland. Kostnad 100.000kr ur egen ficka. Ingen hjälp utifrån. Morsan kom dessutom hemtransporterad dagen innan midsommarafton. Ja, ni fattar nog själva hur det gick!

Vid varje litet framsteg som mamma gjort genom åren har kroppen fyllt med känslor av hopp. Jag känner inga sådana känslor längre. Ingen lättnad, inget hopp. Ingenting.

Hemma i mammas bostad hittade morfar tre stycken bag-in-box (vem FAN uppfann dessa?!), nio vinflaskor och en flaska Gin (stulen från mitt hem). Denna konsumtion på mycket kort tid.

Jag håller inga tummar längre, jag fyller inte kroppen med hopp och önskan om förändring. Jag har en egen familj att värna och och ta hand om, det är det viktigaste jag har.