Nu har jag åkt på "dyngan" igen, feber och halsont. Att det aldrig ger sig!
Men antagligen har jag och se framemot ett gäng år framöver. Wilma drar hem ransonerna nu och sedan står Elsa på tur. Nå väl, det är väl så det är att vara förälder...

I natt hade jag ett riktigt febermarathon och trodde för en stund att jag hade 42 graders feber eller nåt... Jag låg vaken till tre på natten, huttrade o lipade om vart annat. Till slut tog jag mig ork att ta mig till köket o slängde i mig två Panodil av den starkare sorten. När jag sedan vaknade på morgon svettades jag i stället som en tok och jag kände mig helvimsig. Käre bror fick ta Wilma till dagis för jag hade inte ens pallat av att gå det lilla avståndet på 100 meter.
Stackars, stackars mig...

På lördag fyller Viktor år så jag hoppas bara att det gett sig till dess. Dessutom måste jag hinna o träffa Milla, som åker till Egypten (den j*vla gottegrisen), på lördag. Livet é allt bra orättvist :)
Och dessutom, vad sjutton köper man i present till sin älskade make?
Ja, det är en karamell att suga på :)