Skulle på besök till BVC idag och hämtade Wilma redan klockan 12. Hon blev väldigt glad när hon såg mig, sprang fram o kramade mig men när påklädning skulle ske så kom trotsen fram.
Hon sparkades, slogs, spottade på mig o skrek som en stucken gris. Jag kände mig verkligen helt hjälplös!
Min lilla söta prinsessa!

Väl på BVC så satt jag ner o pratade med sköterskan om hur det fungerar hemma med Wilma, matning, sömn osv. Hon är en av dom få som verkligen accepterar att jag inte ammar. I början ammade jag 2-3 mål om dagen men dom senaste dagarna har det bara blivit amning på morgonen tills i morse då jag bestämde för att låta flaskan gå på heltid. Jag blir gladare och lyckligare av det och då blir Elsa också en nöjd liten dam.
Kom i håg när Wilma föddes, henne ammade jag bara i några veckor men den tanten på BVC förstod inte mitt val så jag ljög i någon månad om att jag ammade henne. Varför en sådan enorm press?

När Wilma föddes vägde hon bara 2720 g så redan på BB stod barnmorskorna över mig som hökar för att se så att hon åt rätt, åt tillräckligt osv. Dessutom gick vi på extra kontroller för att se att hon ökade i vikt. Mamma, svärmor och mormor stod över mig som hökar och allt kretsade bara kring mina bröst.
Inte konstigt att man blir knäckt!
Så, denna gång gjorde jag ett försök och visst gick det bra att amma på hemmaplan men jag har ändå känt mig stressad, pressad och ur fas.

Många rycker på axlarna och tycker att jag tagit ett dumt beslut men....jag mår bra och framför allt är Elsa nöjd. Dessutom växer hon så det knakar idag vägde hon 3920 gram och var 52.5 cm lång. Alltså, på en vecka har hon gått upp ca 300 g och på längden har hon växt 4.5 cm på två veckor.
Nå, modersmjölksersättning kanske inte är så tokigt?!