Efter att svärföräldrarna hämtat Wilma tog Elsa och jag bilen in till storstaden.
Vi hade stämt träff med Moffe och lilla Leah. Men varje gång jag åker in till stan funderar jag på om det inte vore bättre och stanna hemma i lilla, trygga Lerum. 

På avfarten mot Tingsstadstunnel stod det nästan stilla. Efter ett tag hördes sirener. Två brandbilar, en OLA-ambulans och en "vanlig" åkte i ilfart. Alla bilister svängde undan kors och tvärs över körfälten. Där satt jag i min säkra kombibil och lyssande på rockmusik. Sakta, sakta kröp trafiken framåt.

Typiskt nog hade avfarten mot Centrum stängts av så återigen fick jag stå stilla. Vände sedan mig mot vänster sida och ser bilen som utsatts för en olycka, den hade vänt sig 180 grader, mot trafiken. 
En beige Volvo S80. Föraren, en man av på tok för hög ålder (VARFÖR kör dom fortfarande bil?!!) satt med flackande blick och skakade av chock. Tittade sedan mot passagerarsätet där jag ser att airbagen är utblåst. Snett över mittpanelen, där växelspaken sitter, ligger en gammal, gammal tant. Blodet rinner från hennes huvud och jag vet faktiskt inte om hon levde eller ej, hon hade bara små ryck för sig. Av den senaste synen höll tårarna på att börja rinna, trafiken framför släppte och jag kunde åka vidare. Usch, hemska syn!

Fikan med Moffe och Leah på uteserveringen var i alla fall mysig och solen stekte så gott. Jag åt en varm bagel med brie och salami medan Moffe tog en broccolipaj. Yammie!
När Elsa började bli otålig knallade vi hem till Moffe och utfodrade våra små. Sen var det dags att packa ihop och bege sig hemåt. Wilma kom hem i samma veva som oss och båda barnen somnade utomhus i varsin vagn. Mammatime!