I dagens Göteborgsposten är det med en artikel där gärningsmannens föräldrar berättar sin version. Om allt arbeta för att få honom under vård, hans diagnoser osv.

Jag själv tänker inte uttala mig hurvida jag själv tänker kring detta fall. Däremot har jag, personligen, dåliga erfarenheter själv ifrån den så kallade psykvården. Jag har gått genom eld och vatten för några närståendes skull (Det kan likväl handla om vänner, släktingar eller familj. Jag vill inte hänga ut någon specifik person). Vid varje enskilt fall har den eller de ordinerats med lugnande (Stesolid) och s.k. Lyckopiller.
Det har uttryckligen känts som om den/de förvandlats till en grönsak. Inga skratt, inga tårar. Dom bara är.

Länken till Göteborgsposten:
"Djurplågarens föräldrar berättar"


(Bild lånad från GP.se)

Oavsett så tycker jag fortfarande att situationen/fallet är oerhört tragiskt. Det måste vara fruktansvärt att vara familjemedlem/anhörig till gärningsmannen.