Jag känner mig fortfarande helt avtrubbad från världen och verkligheten.
Hela familjen sov till tio i morse. Wilma och jag åkte till min barndomsvän Stina och hennes söta hundvalp, Malva. Vi tog en fika på i högsommarvärmen. Dom enstaka vindarna från Aspen gjorde gott då vi satt nere på gräsmattan. Stina har alltid funnits där. 

Jag känner ett konstant illamående. Känner ingen direkt hunger. Känner inget behov av sömn.

Vid femtiden bjöds det på grillat hos svärmor och svärfar. Det var med råge att jag fick i mig en liten bit kött. Maten kändes oviktig och jag befann mig i en helt annan värld. Det är också jobbigt att prata om det. Det är så få som förstår. Torsten var våran familjemedlem!
Jag kan inte bara borsta av mig på axeln, le och blicka framåt. Det fungerar inte så.

Det måste få ta sin tid. Man behöver inte älta men man måste få sörja.
Jag känner både vrede och sorg.

Viktor sitter även denna kväll, tillsammans med min bror, hans tjej och en kompis till dom, och spelar sällskapsspel. Social är det sista jag vill vara. Dom dricker vin och öl och skrattar.

I morgon ska Wilma och jag åka till Allum. Klockan tre är det kalas för Olivia som fyller tre år. Tänkte köpa henne en Hello Kitty klocka. Den söta lilla katten står högt i kurs hos tjejerna. "Jag vill också ha en ny klocka så att jag kan se tiden" sa Wilma.