Alla sagor slutar inte lyckligt
2009-06-08 | 23:08:56 |
Kategori: Jossie |
1 kommentarer
Det har inte funnits en gnutta energi över till datorn för huvudtaget. Helgen blev inte direkt som tänkt. Ett fåtal timmars sömn och en fruktansvärd förtvivlan och maktlöshet. Jag måste lätta mitt hjärta hur intimt det än må vara.
Ett beroende har tagit över min kära familjemedlem (ni som känner mig väl vet vem det handlar om), det har pågått i många, många år. Jag har lagt ner hela min själ på att hjälpa och stötta. Jag bryts ner fullständigt i denna kamp som medberoende.
Mängden var inte större än vid något annat tillfälle. Hon ville ta livet av sig, för tredje gången i år. Halv elva i lördags kväll, efter att jag druckit ett glas vin, satte jag mig i bilen till Borås akutmottagning. I flera timmar tillsammans med sönderslagna människor höga av alkohol eller droger. Vakterna stod redo. Det kändes obehagligt.
Hon försökte fly i från mig. Ge upp. Men jag gav mig inte. Jag vägrade ge mig.
Sköterskorna var hjälpsamma men barska och hårda i tonen av den arbetsmiljön dom vistas i.
Jag mötte flertalet personligheter under dom timmarna vi tillbringade där. Hon slog mig, skrek åt mig, grät mot min axel. Hon hade inte fått för mycket i sig, hon hade hamnat i ett delirium. Nära-döden-upplevelse.
Vid fyratiden på morgonen fick jag sätta mig i bilen för hemfärd. Hon fick stanna kvar på MAVA, medicinavdelningen. Dagen efter skrevs hon ut för ett samtal på vuxenpsyk där hon tilldelades avgiftningstabletter, lugnande och andra tillskott. Hon bara var. Hon skrattade inte, hon grät inte. Hon bara var.
Jag fylldes av mer obehag då jag mindes den gången jag följde med till vuxenpsyk med farmor. Hon fick lugnande, Stesolid. I ett kort ögonblick trodde jag att det var farmor som satt och pratade, dom pratade på samma, lugna sätt. Med samma lugna ton. En jämn ton. Farmor flyttade kort därefter till himmelen. Jag vill inte att hon ska till himmelen, jag vill inte att hon sakta ska tyna bort under makter av diverse preparat.
Världen är hård och tuff. Jag är medberoende och fullständigt maktlös. Varje ny dag fylls med nytt hopp. Hur länge ska JAG orka? Jag vill inte ge mig. Men någon gång måste detta få ett avslut. Alla sagor slutar inte lyckligt....
Ett beroende har tagit över min kära familjemedlem (ni som känner mig väl vet vem det handlar om), det har pågått i många, många år. Jag har lagt ner hela min själ på att hjälpa och stötta. Jag bryts ner fullständigt i denna kamp som medberoende.
Mängden var inte större än vid något annat tillfälle. Hon ville ta livet av sig, för tredje gången i år. Halv elva i lördags kväll, efter att jag druckit ett glas vin, satte jag mig i bilen till Borås akutmottagning. I flera timmar tillsammans med sönderslagna människor höga av alkohol eller droger. Vakterna stod redo. Det kändes obehagligt.
Hon försökte fly i från mig. Ge upp. Men jag gav mig inte. Jag vägrade ge mig.
Sköterskorna var hjälpsamma men barska och hårda i tonen av den arbetsmiljön dom vistas i.
Jag mötte flertalet personligheter under dom timmarna vi tillbringade där. Hon slog mig, skrek åt mig, grät mot min axel. Hon hade inte fått för mycket i sig, hon hade hamnat i ett delirium. Nära-döden-upplevelse.
Vid fyratiden på morgonen fick jag sätta mig i bilen för hemfärd. Hon fick stanna kvar på MAVA, medicinavdelningen. Dagen efter skrevs hon ut för ett samtal på vuxenpsyk där hon tilldelades avgiftningstabletter, lugnande och andra tillskott. Hon bara var. Hon skrattade inte, hon grät inte. Hon bara var.
Jag fylldes av mer obehag då jag mindes den gången jag följde med till vuxenpsyk med farmor. Hon fick lugnande, Stesolid. I ett kort ögonblick trodde jag att det var farmor som satt och pratade, dom pratade på samma, lugna sätt. Med samma lugna ton. En jämn ton. Farmor flyttade kort därefter till himmelen. Jag vill inte att hon ska till himmelen, jag vill inte att hon sakta ska tyna bort under makter av diverse preparat.
Världen är hård och tuff. Jag är medberoende och fullständigt maktlös. Varje ny dag fylls med nytt hopp. Hur länge ska JAG orka? Jag vill inte ge mig. Men någon gång måste detta få ett avslut. Alla sagor slutar inte lyckligt....
.
Postat av: Caro / Karlsebakken 37
Josse, jag är så ledsen för din skull. Du är fantastisk som står ut och kämpar men förstår dig - vad skulle du annars göra? Tänker på dig, sköt om dig.
Massor av kramar från mig
Trackback
