...kom plötsligt tillbaka. Inte i förmiddags, inte under eftermiddagen utan självfallet nu på kvällen. Nu när jag borde vara toktrött och vilja sova. Men icke.

Efter att barnen somnat för kvällen åkte jag i väg för att veckohandla. Det brukar inte bli sådär jättemycket av det där med veckohandling men det låter bättre. Vi är annars den familjen som handlar varje dag och gärna på Ica nära så man får betala typ det dubbla. Nå väl, mat är nödvändigt :)
Blev så förvånad, en bit i från mataffären stod en kvinna i femtioårsåldern och liftade. Tänkte först att hon kanske satte ut tummen för någon hon kände som skulle plocka upp henne, men när jag handlat färdigt stod hon fortfarande där i regnet med tummen. Hade aldrig vågat plocka upp någon sådär!

I morgon är det dags för fredagsnöjet, jobba....suck.
Och min problematiska familjemedlem ska till Borås sjukhus för ytterligare en kontroll. Personal, antagligen inom hemsjukvården, har varje dag kommit hem med dagsransonen av de preparat hon fått utskrivet, tagit blodtryck och suttit ner en stund o pratat. Det är faktiskt riktigt imponerande hur bra det egentligen kan funka inom vården. Det känns också tryggt som familjemedlem att hon är i goda händer. Vårdcentralen och den övriga hjälp man kan få inom kommunen har inte gjort ett skit. Ja, den är minst sagt under all kritik.

Oj, oj...här gäspas det. Dags att packa ihop för idag alltså. Hjärnan måste vila inför morgondagens hjärngympa.