Jag måste prata av mig.
Jag får panik.

En gammal vän till både Viktor & mig ringde honom i går. Det är väl inget direkt konstigt med att en gammal vän hör av sig men denna vän är inte av det bästa slaget.

När Viktor och jag blev tillsammans så fortsatte vi att umgås nästan som vanligt. När Wilma väl föddes hörde vi inte ett knyst ifrån honom. Han blev bjuden på vårat bröllop och o.s.ade "ja", han dök dock aldrig upp. Svensexan var han dock med på där han gjorde allt för sjuka saker med MIG så jag vill inte ens nämna dom.

Men efter bröllopet var telefonen fortfarande tyst. Och när han, vännen, fyllde jämt valde Viktor att åka för att fira honom, mot min vilja. Jag känner att jag inte har ett skit att säga honom.
Han har gjort mig så illa genom alla år. Han hörde heller inte av sig när Elsa föddes.

Så när han då i går ringde till Viktor låtsades han som ingenting och ville komma hit på en kopp kaffe. Viktor sa ja så nu sitter han här i vårat vardagsrum.
Och som jag sa, jag har ingenting, I N G E N T I N G att säga honom.

Jag är så arg. Jag mår illa. Jag klarar inte av honom. Det finns faktiskt bara en människa som jag känner avsky för och det är han, "vännen"......