Tittar på TV4´s dokumentär "En skräddarsydd lillasyster".
Den lilla dottern Emma har precis fötts o jag sitter här i min ensamhet o lipar. Huh, huh! Varje gång jag ser en liten nyfödd blir jag alldeles tårögd o rörd. Undrar om min längtan efter fler barn alltid kommer att fortsätta?

Jag/vi ska inte ha fler barn för jag kommer nog aldrig sluta längta efter fler. Någon gång måste man sätta stopp och det känns som om det är "vi" med två barn. Det är det som jag ser framför mig.

Och jag har ju själv fått se hur det är att växa upp med två syskon, vi har typiska roller som "minstingen", "den äldsta" och "mellanbarnet". Säkerligen många fördelar men också många nackdelar. Självfallet blir det inte så i varje familj men i våran familj är det typiska exempel på det.