Domen för Joel:

Rättpsykiatrisk vård.
Vi drabbade får också skadestånd, 5000kr per person, för kränkning.

---

Artiklar från media:

Lerums Tidning skriver mer om domen och dagens rättegång
"Dömdes till rättpsykiatrisk vård"


I artikeln som Göteborgsposten har publicerat står det citerat vad Joel idag sade under rättegången

"- Jag drogs hela tiden mellan två viljor. Den ena sa: "du får inte göra så här". Men den smärta och frustration jag kände gjorde att den andra sidan tog över."

Länk till Göteborgspostens artikel:
"Psykvård för kattplågaren"

I GT/Kvällspressen citerar dom också Joels ord från rättegången:
"Kattmördaren i Lerum dömd"

---

Mina ord, mina känslor, mina tankar...

Det där illamåendet som jag kände precis när detta hänt har gjort sig påmint igen. Ett konstant illamående. Det är som om jag har en stor klump i magen som inte går att ta bort.

Jag vill dra täcket över huvudet.
Jag vill gråta tusentals tårar.
Jag vill ha tillbaka min älskade Torsten.

Jag har ännu inte nått den punkt, i denna känslomässiga berg och dalbana, där jag kan andas ut. Blicka framåt. Det är ett tunt skynke som hänger över mitt ansikte, ansiktet som utåt är som vanligt. Men under det tunna tyget är tårarna nära. Jag kan inte få han ur min hjärna. Hans blick, hans leende. Det grymma, elaka leendet.

Av tanken på pengar och av tanken på vad Torsten betydde för mig/oss så gör mig pengar mer illamående. Jag vill inte ha dem. Jag vill inte ha några smutsiga pengar.

Jag ångrar. Jag tänker på det varje dag, varje timme, varje minut. Tänk OM jag tagit med Torsten hem till oss den eftermiddagen efter att vi ätit middag. Tänk om! Han bodde ju hos oss emellanåt. Älskade liten.
Försöker gräva ner mina skuldkänslor, slå bort tankarna. Men dom finns där, dygnet runt.

Som jag skrev tidigare, jag vill vakna och upptäcka att detta bara varit en otrevlig mardröm... Men, han är borta. Torsten är borta för all framtid... Det gjort fruktansvärt ont i mitt hjärta. Fruktansvärt ont.