Han är fast där. Ja, exakt DÄR!
På hornhinnan.

Jag kunde verkligen inte sova i natt (mamma till o med kommenterade att jag såg trött ut idag). Framför mig såg jag Joels leende, hans mörka tomma blick. Såg också hur han hukade sig ner för att hälsa på Torsten. Torsten var verkligen världens snällaste hund, näst in till "dumt snäll". Han gick säkerligen mot Joel, viftade på svansen och log på ett sätt som bara han kunde göra.
Sakta, sakta ser jag Joel ge sig på den underbara lilla Torsten. Jag ser hans tomma blick, hans leende. På ett så fruktansvärt grymt sätt ser jag att han leker med Torsten, en lek till döds.
Varenda detalj etsar sig fast på min hornhinna.

Jag försöker blunda och i stället tänka på något annat. Byta "samtalsämne" med mig själv. Det går inte. Joels blick och leende sitter som fastklistrat med Karlssons klister.

Vad gjorde han egentligen med våran älskade hund?

Man får ta varje dag som den kommer. Försöker innerligt glömma det fruktansvärda men gång på gång uppdagas det genom media och nu genom denna rättegång. En tuff period återstår, på tisdag inleds den andra rättegången där Joel själv ska tala. Mer skriverier i media att vänta.

Jag vill sova. Sova och vakna upp och då ska allting vara över. Jag vill att allting bara ska vara som en mardröm, nypa mig själv i armen och inse att det som hänt inte har hänt. Men någonstans i mitt sinne så inser jag att det är verklighet. Det är inte i en dröm, det är inte på film. Det är verklighet.