Wilma har tagit sig fram som en torped idag.
Eftersom terminsstarten för gymnastiken körde i gång idag så har hon varit så ivrig med att få börja "hur lång tid är det kvar till min gymnastik börjar?". Gång på gång. Oräkenliga gånger.

Förra året köpte vi ett par Nikeskor till henne, dom har stått och dammat på dagis en period men jag tänkte att fötter inte kan växa såå mycket. Ville dock försäkra mig om HUR mycket hon hade att växa i dom. Öhm, problemet var bara att dom var flera storlekar för små. Jag greps av en smula dåligt samvete, tänk om jag tvingat på henne dom? Dom kändes ju faktiskt ganska okej.

Överlag är jag inte den snåla typen när det gäller barnen. Skor och andra saker får inte köpas FÖR stora, sakerna dom har ska vara bra och av hållbar kvalité. Men nu kände jag mig faktiskt som den dåliga morsan.
Hon fick alltså ett nytt par utprovade, foten mättes till stl. 27!
Trodde inte det kunde vara sant, den gamla Nikedojjan var i stl. 24. Det var nästan så att jag ifrågasatte mätningen. Shit va ungen växer!
Wilma såg nog min reaktion för hon sa till mig att "Mamma, mina fötter har blivit så stora".

Efter att vi gjort henne lycklig med dom nya skorna så åkte vi hem till mamma, drack lite kaffe och tog sedan barnen i skrindan. Promenerade till lekparken för att få Wilma o lugna ner sig lite (resultat: oförändrat!). Elsa gungade och tjöt av skratt. Först idag gick vi över den bro som Torsten hittades död på. Det känns fortfarande overkligt och av någon konstig anledning så visste Wilma att han dött just där "På denna bron dödades Torsten" sa hon, trots att vi sagt till henne att han blivit överkörd. Ja, barn vet mer än vad man tror.

Och terminsstarten av gymnastiken gick kanonbra. Jag blir lite stolt och lite mallig över min dotters färdigheter :) Nu vet vi vad vi har att vänta oss, dagligt tjat om "gymnastiken".