Att vakna upp på det, i särklass, sämsta humöret någonsin är inte en bra start på dagen. Dessutom har jag åkt på en släng feber, lederna värker o näsan rinner.

Just nu är jag fruktansvärt trött på allt va livet innebär. Först nu börjar min närståendes problem ta mig på krafterna, rejält. Jag har inte så mycket till övers för annat, musten bara sugs ur mig. Allting blir likt ett ekorrhjul, allting hänger ihop. Jag måste sätta ner foten men kan inte lämna en så pass sjuk människa utan hjälp. Hur illa personen än har gjort mig så kommer jag aldrig ge upp.

Någonting som jag i praktiken borde ha lärt mig är att lämna problemen kvar i mitt barndomshem. Här hemma i mitt hus ska det finnas fullt av positiv energi och glada skratt. Bara det att vårat hus är precis lika svartmålat som mitt barndomshem.

Tankarna cirkulerar i mitt huvud och jag har till och med slagits av tanken att flytta. Av någon konstig anledning så tror jag att min slarvige make hade haft bättre ordning på sina grejer i en annan bostad. All ledig tid ägnas åt hans ishockey, trots att han valde att gå ner en division, så försvinner två hela dagar i veckan (matchtid) och två kvällar för träning. Jag har inte någon "egentid" för kvällarna måste jag ägna åt hushållsgöra, rensa rabatter, sortera tvätt... Det som jag kanske inte alltid kan göra på dagtid. Fast skulle man byta bostad så hade man ju bara flyttat med sig problemen.

Oavsett så är det ohållbart. Jag står inte ut längre.