Precis nu innan läggdags satte sig Wilma ner i soffan, intog kvällsmackan och sa "Mamma, kan inte du berätta om när jag var liten".

Jag berättade hur hon var som bebis, att hon kallades för "Kakan" och att hennes första ord var "pappa".

När jag kom hem från jobbet så var hennes kompisar Ellen & Ebba här. Efter någon timme tyckte jag det var ovanligt tyst och sprang då ut på altanen. Längre bort, ca 50 meter från oss, vid en rondell (på cykelbanan) stod tjejerna. Wilma och Ellen med sina sparkcyklar och Ebba med sin tvåhjuling. HELT SJÄLVA!

Jag, Hönsmamman, sprang efter och sa till henne o fråga om lov innan hon sticker i väg. Med mallig blick åkte hon sedan i väg tillsammans med kompisarna. På äventyr. Alldeles själv. Min stora lilla tjej.


Fröken "Kan själv" på besök hos familjen Leijon (eller, snarare deras byggarbetsplats)

Bara nu under sommaren har behovet av att leka med kompisar (och då gärna själv) vuxit enormt. Dessutom ska det testas gränser med att gå över gatan själv till kompis A eller B. "Vi vill faktiskt leka själva" "Måste du störa oss" får man ofta höra.
Men, hur gammal är egentligen en 4½-åring? Vad klarar hon av? Vad klarar hon inte av?!

Dessutom, fåfängan. Den eviga fåfängan!
På besök i Malmö. Wilma tågar in på H&M och plockar på sig:
- En vit klänning av festligare typ
- Ett par hårblommor
- En handväska
- En lila kofta

"Detta vill jag ha mamma".
Dagen efter på hotellet när Viktor o jag, i all hast, gör oss i ordning framför spegeln, kommer Wilma fram och ifrågasätter hur länge vi egentligen ska stå där "när är ni klara egentligen". Rätt så kvickt flyttade vi oss undan och Wilma stod där länge och väl, speglade sig, satte hårblommorna i håret, rättade till klänningen. Vände o vred på sig själv. Ja, 4½ år är hon ja!