Dom senaste dagarna har inneburit mycket tänkande.

"Vad vill jag göra?"
"Hur kan jag förbättra den nuvarande situationen"
"Saknar jag något i mitt liv".

Jag har kommit till insikt med många saker och mest bedrövad är jag över att ha fått lämna mitt största intresse bakom mig. Hästarna.

Från när jag var en liten rultande flicka har jag tagit hand om dessa fyrfotade vänner. I ur och skur har jag begett mig ut på skogsritter, träningar och kuskat omkring på tävlingar. Jag saknar det livet.

Jag trivs som fisken i vattnet i vårat, centralt belägna, hus. Men i framtiden drömmer jag ändå om ett hus, lite avsides (längre bort i Aspenäsområdet/Gorås). Där ska jag inta livsstilen "hästfolk". Wilma och Elsa ska få lära sig rida på en liten söt shettis och jag ska ha min ståtliga, trogna vän.

I väntan på "det livet" så slog jag slag i saken och hittade en häst att bli medryttare till. Ett par gånger i veckan med allt ansvar såsom mockning, fodring, insläpp och givetvis ridning. Ett sto av medelåldern, 173 cm i mankhöjd, en riktig tävlingshäst med krut under hovarna. I morgon ska jag dit och provrida.

Jag känner mig en smula nervös. Trots att det sitter i ryggmärgen så känns det nervöst över att få damma av ridhjälmen. Som jag har längtat!

Jag har länge försökt att komma i gång med träning men det träningen känns för mig bara som ett måste. Jag har liksom, under åren som gått, kommit i från mina intressen. Dessutom har det försvårats eftersom hästsporten är så fruktansvärt dyr. Det är svårt att få ihop det ekonomiskt med tanke på alla extrautgifter som det kan innebära. Hästen ska också vaccieneras, skos, man ska ha stallplats, foder, utrustning, träningsavgifter osv. osv.

Men, jag börjar såhär och hoppas att jag nu får hitta hem!