Jag tog med mig datorn till jobbet idag. Söndagarna brukar vara ganska sega emellanåt. Lustigt nog kom det in en kund som stannade här i en timme, hon handlade bra också!

Mamma och hennes nya kom in o hälsade på. Det känns verkligen....konstigt. Overkligt. Hela mitt "perfekta" liv är en upp-o-ner påvänd pannkaka. Ett enda stort kaos. En förfärlig oreda. Han var jämnlång med mig. Bruna, runda ögon, välklädd men luktade förfärligt mycket rök.

Jag gillar inte att blotta mig själv, min familj, mina vänner, bekanta... Jag skriver alltid direkt från hjärtat men kan inte lämna ut namn och närmare information. Det är från min sida förbjudet. Jag censurerar.
Däremot är det kanske inte ovanligt att föräldrar separerar, hittar nya osv. I det fallet går jag inte in lika djupt på mina känslor ej heller bakgrunden. Känner samtidigt att jag måste få lätta lite på ventilerna. Även fast bloggen bara släpper ut en promille av allting så känns det alltid en smula bättre.

Samtidigt som jag sitter o beklagar mig över mitt kaotiska liv läser jag om katastrofen på Haiti. Fäller ett par tårar och slås av tanken att jag har väldiga i-landsproblem. Jag tittar noggrannt och länge på bilderna, ser alla döda människor. Alla skadade barn. Alla de vuxna som skriker hysteriskt. Jag önskar att jag hade min andra fot på Haiti, att jag kunde bidra med hjälp. Skänkt pengar har jag gjort, ja nästan så att jag får leva på nudlar resten av månaden :) Alla kan göra något.