I morse följde jag med pappa på ytterligare ett läkarbesök på Sahlgrenska (neurologiska mottagningen). Hans läkare, Lennart är verkligen en RIKTIGT bra läkare. Skämtsam och han förklarar alltid ingående och väl (på det språk som vi förstår, inte med latinska ord som många andra läkare).

Även läkaren såg att pappa försvagats kraftigt i benen och nu fick han Cortisontabletter utskrivet som, såvida han svarar på dem, ska bota inflammationerna som han fått i benen allt eftersom musklerna försvagats. Ännu fler piller med andra ord!

Läkarna påstår i alla fall att pappas version är av den långsammare sorten. Trots att majoriteten, 50% avlider inom 18 månader (den snabbare versionen) så känns det ändå som om detta utvecklar sig otroligt fort.
En långsam version, hur långsam är den?

Svaret är jag dessvärre medveten om.

Det är en HELVETES sjukdom. En sjukdom man inte ens önskar sig värsta fiende.
Inte bara nog med sjukdomen, allting som har drabbat oss runt omkring. Är inte en sak tillräckligt?