I morse, efter tjejernas Luciafirande, tog pappa och jag bilen till Borås.
På Hjälpmedelscentralen fick han prova ut en permobil som sedan ska anpassas efter honom och hans behov nu och i framtiden.
En svart liten joystick och ett flertalet knappar för att reglera ryggläge, höjd osv.

På något vis kändes det naturligt att se honom i den. Eller snarare, hans frihet blir större den dagen han tar första turen. Tänk att kunna köpa dagstidningen utan att behöva be om hjälp?
Därför kändes det rätt naturligt.

Jag vet att han lider i det tysta. Han vill inte åka bland folk med den. Det är en sak att vänjas vid. Som första turen med rullatorn hemma eller första turen med rullstolen till Scandinavium.
Vi föds med funktionella armar och ben (i de flesta fall) och sedan sviker dom. Det går nog inte att föreställa sig hur det känns.

Och någonstans i mitt hjärta finns en liten klump med sorg, rädsla och förtvivlan.