Efter att ha sett reprisen på dokumentären i söndags om Ulla-Carin (nyhetsankaret på SVT) revs allting upp. Det ströddes salt i mina sår.

Efter att pappa fått sin diagnos ALS september förra året vändes hela livet upp o ner. Tiden gick och man vande sig vid tanken av att pappa gradvis skulle bli sämre. Däremot drog man sin egna gräns om att det "bara" är armar och ben som tynar bort. Allt som kommer efter det förbisåg jag.

Men efter dokumentären blev jag återigen påmind om den helvetiska resa han (och vi anhöriga) har framför oss. Igår var han hos arbetsterapeuten och fick med sig en kompis, en rullator (Ulla-Carin kallade sin rullator för "Rulle"). Pappa fullkomligt hatar den stålkonstruktion som egentligen ska underlätta hans vardag.

För det är väl bara gamla gubbar och tanter som använder rullatorer!

Det är så han känner det.
Han är ju bara 55 år och inte behöver han en rullator! Vilket påhitt!

Pappa kämpar sig fram, benen vill inte bära honom längre. Men han är så fruktansvärt envis och tapper och inför oss visar han fortfarande sin gladaste sida.

Men det gör ont i mitt hjärta för jag vet att innerst inne så mår han oerhört dåligt...
Jag känner mig maktlös. Älskade, älskade pappa.