I natt 03.30 steg vi upp för att 45 minuter senare bege oss till Landvetter Flygplats.
En särskild kassalinje endast för dem som skulle till Vintersol var öppnad. En lång, lång ringlande kö där rullstolar, permobiler och andra hjälpmedel samsades.

Ytterligare 45 minuter senare var pappa incheckad och klar.

Det var med blandade känslor att stå i kön, flertalet gånger fick jag blinka bort tårar som var på väg. Jag vet liksom vart sjukdomen ALS bär hän. Det skrämmer mig.

Efter ytterligare en stunds väntan kom rullstolen som pappa beställt, en flygplatsvärd transporterade honom därifrån till gaten. Det var också där vi fick säga hej då.

Närmare mot eftermiddagen hörde han av sig och allt hade gått väl. Allting tar ju givetvis så mycket längre tid med tanke på resenärernas behov och sjukdomar.
Varmt var det i alla fall, ca 28 grader, och han har utsikt mot havet från sitt rum.

Eftersom han är så utlämnad, ensam på en okänd plats där han tidigare inte varit, i en ny situation p.g.a sjukdomen han bär, blir också min saknad större. Efter hans egna ord att han har det bra hjälper liksom inte. Det känns ändå som om jag, eller vi som är kvar här hemma, har utlämnat honom.
Säkerligen dumma tankar helt i onödan. Men ändå.