I morse skjutsades pappa till Sahlgrenska. Han upplever svårigheter att andas nattetid och kan enbart ligga på sidan för att inte få problem.

Jag minns när Ulla-Carin i SVT´s dokumentär provade ut syrgasmask. Hon tyckte inte alls om det och det påmindre också henne om hennes försämring.

Så är det också nu.
Som jag nämnt tidigare så tar man varje dag i taget. Varje steg och försämring bit för bit. Hade jag blickat framåt och sett hela sjukdomsförloppet hade jag nog inte orkat och troligen brutit ihop totalt. Syrgasmasken och hjälpen med andningen visste jag skulle komma, men jag lade tankarna åt sidan. Nu är tiden dock inne.

Pappa ringde precis, han var nog väldigt sällskapssjuk. Han berättade att andra patienter grät och skrek. Det är nog ingen rolig miljö att vistas i ett sådant sårbart läge. Tur att det bara är för en natt.
En sköterska körde rullstolsrally med pappa och hon vann överlägset varvid han påpekade om hans svaga händer och armar. "Det visste jag ju" sa sköterskan och log. Det lättade nog upp vistelsen i alla fall, en så enkel grej som säkerligen gav pappa lite extra glädje :)