Dagarna har liksom bara rusat iväg i det gamla vanliga tempot, typ 200 km/h. Inte särskilt skonsamt.

Några sjukdagar här hemma under helgen har vi hunnit avverka också.

 

I går hade jag ett inbokat läkarbesök hos reumatologen på Sahlgrenska.

Under månaderna som följt med mina mediciner har tröttheten i alla fall avtagit något. Ledvärken däremot har inte förbättrats nämnvärt. Tror dock att det sistnämna utlöses, i detta fall, av STRESS.

Ny blodprover togs för någon ny åkomma som läkaren noterade.

 

I morse hade jag ett inplanerat träningspass med min PT. Alltid lika befriande att komma ner til gymmet. Rensa tankar och fokusera på något helt annat än "verkligheten".

En varningsklocka ringde när tränaren mätte min vilopuls (som sagt tidigt på morgonen, knappt öppnat ögonen) då den låg på 110. Det blev alltså ett lugnt pass utan någon pulshöjande.

 

Dagen rullade på i vanligt tempo med skolan men på hemvägen kände jag ett väldigt obehag. Det kändes som att utsidan av min kropp var kolugn (som vanligt) medan hjärtat i kroppen rusade. Jag kände svårigheter med att andas och flåsade som om jag vart ute och sprungit ett par mil. Så var dock inte fallet.

 

Jag blev rädd där ett tag (visste knappt att jag kunde känna känslan "rädsla") och ringde 1177. Fick en jourtid inbokad i Alingsås där jag tog ännu fler blodprover och bedömdes med EKG.

Vilopulsen nu var dock nere i ca 87 och läkaren kunde inte göra så mycket mer åt det. Däremot tyckte han att jag ska ringa till Sahlgrenska i morgon och höra om mina provsvar har kommit.

Ja, i dessa tider är det ju så lätt att få en plats i telefonkön där. Verkligen.

 

Nå väl, nu är det hög tid för VILA. I morgon väntar tentaplugg!