Nu har jag värpt på det tillräckligt, och det har inte varit särskilt många skriverier om pappa och hans sjukdom på sistone. Hela livet är så intensivt och krävande att jag inte orkar fokusera på allting.

Pappa sitter på heltid i sin permobil nu.
Hans fötter är "döda", näst intill marinblåa, svullna som... vattenmeloner.

Och så i höstas träffade han en ny kvinna. Denna kvinna går mig på nerverna och gör inte vår fruktansvärda situation särskilt mycket lättare. Snarare tvärtom.

Vi flyttade för pappas skull. Anpassade utrymmerna för hans skull. Så träffar han en ny kärlek, köper en annan bostad och ska nu flytta från oss. Ihop med denna kvinna.
Klart som sjutton är vi är glada för att han träffat kärleken trots hans livssituation! Det är vi, faktiskt.

Jag bara ser på livet som "never ending story"...