Berg och dalbana
2012-11-20 | 13:52:09 |
Kategori: Från hjärtat |
0 kommentarer
Dom där känslomässiga "berg-och-dalbane"-dagarna är så svåra att hantera.
I morse när jag åkte upp till jobbet, radion var på högsta volym, jag sjöng med så gott jag kunde... Allt kändes bara så förbannad bra!
Och med tanke på min hektiska vardag (som förvisso är helt självvald) med studier på 100%, arbete på 50%, ett hem att ta hand om och min eländiga värk varje dag, så hinner man inte tänka efter så mycket hur man mår.
Men just i morse kändes allting så bra. För att en timme senare kännas förjävligt.
Emellanåt känner jag sådan bitterhet och undrar varför en människa kan drabbas av så mycket elände.
Det sker, och har skett, så stora förändringar i livet som gör att man inte riktigt vet hur man ska hantera det.
Jag saknar den mamma jag en gång hade. Hennes bitterhet är vardagsmat att lyssna på, hur ensam hon är, hur hon vantrivs i sin bostad. Allt kretsar runt henne i samtalen. Hon lovar saker och sviker lika fort därpå. Att bryta kontakten med henne är något jag tänkt på många gånger, men det är lättare sagt än gjort. Hur illa hon än har gjort mig så tycker jag ändå synd om henne.
Jag saknar pappa och att allt runt honom inte blev som man tänkte. Min familj och jag flyttade in i ett nytt hus med plats för honom, anpassat efter honom och hans sjukdom. Så helt plötsligt bor han inte kvar, man träffas eller hörs inte alls ofta. Jag känner mig liksom bortputtad från hans liv.
Det där tv-rummet är fortfarande "pappas rum". Badrummet vägg i vägg är fortfarande pappas.
Jag saknar mina syskon och den kontakten vi hade. Vi har haft så mycket roligt ihop!
Och sedan är jag så förbannat trött på all skit som folk pratar ideligen. Ni vet fan ingenting.
Men nu ska jag sopa, även detta, under mattan...
.
Trackback
