Skräckens kvarter
2009-08-13 | 12:08:14 |
Kategori: Jossie |
1 kommentarer
"Lerum, Aspenäsområdet. Ett lugnt och lummigt område. Nära till både centrum och bad i sjön Aspen. Vackra, välbevarade hus som en del är byggda i början av 1900-talet."
Men sen då?
Jag tror att jag lever i ett fullt chocktillstånd. Jag går på adrenalin. Jag glömmer både av att äta och sova.
Fick ett samtal från Stina. Tre katter försvunna från samma gata sedan en vecka tillbaka. Varav den ena ägaren nu fått ett brev i brevlådan. Katten har hittills inte återfunnits.
Brevet har lagts på lådan under natten då ägarna upptäckte det först på morgonen. Det är alltså fullt möjligt att gärningsmannen lade det på brevlådan under samma tidpunkt som Stina och jag vandrade runt med våra flygblad!
Skrämmande tanke!
Vem är denna sjuka människa som cirkulerar omkring i ovanstående beskrivet område?
Artikeln om Torsten och oss kom i Lerums tidning i dag. Här är en länk till den:
http://www.lerumstidning.com/visa_mernyheter.asp?id=10616
"Anders" skrev en kommentar i föregående inlägg om att starta en insamling. Vi pratade faktiskt om det i går, Stina och jag, med några hundägare. Idéen är ypperlig. Jag ska ordna några lämpliga behållare för insamling och placera ut dessa (såvida tillåtelse ges) på Lerums häst & hund, Ica Servett kanske någon i Solkatten köpcentrum.
Som jag tidigare nämnt, det glädjer mig verkligen över de kommentarer, sms och telefonsamtal jag fått. Fortsätt så!
Men sen då?
Jag tror att jag lever i ett fullt chocktillstånd. Jag går på adrenalin. Jag glömmer både av att äta och sova.
Fick ett samtal från Stina. Tre katter försvunna från samma gata sedan en vecka tillbaka. Varav den ena ägaren nu fått ett brev i brevlådan. Katten har hittills inte återfunnits.
Brevet har lagts på lådan under natten då ägarna upptäckte det först på morgonen. Det är alltså fullt möjligt att gärningsmannen lade det på brevlådan under samma tidpunkt som Stina och jag vandrade runt med våra flygblad!
Skrämmande tanke!
Vem är denna sjuka människa som cirkulerar omkring i ovanstående beskrivet område?
Artikeln om Torsten och oss kom i Lerums tidning i dag. Här är en länk till den:
http://www.lerumstidning.com/visa_mernyheter.asp?id=10616
"Anders" skrev en kommentar i föregående inlägg om att starta en insamling. Vi pratade faktiskt om det i går, Stina och jag, med några hundägare. Idéen är ypperlig. Jag ska ordna några lämpliga behållare för insamling och placera ut dessa (såvida tillåtelse ges) på Lerums häst & hund, Ica Servett kanske någon i Solkatten köpcentrum.
Som jag tidigare nämnt, det glädjer mig verkligen över de kommentarer, sms och telefonsamtal jag fått. Fortsätt så!
Sömnbrist...
2009-08-12 | 11:02:16 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Solen skiner o vädret ser riktigt lovande ut idag.
Ska senare bege mig ut, tillsammans med Stina, och dela ut flygblad.
Och i eftermiddag är vi bjudna på middag hos Moffe, Roger & Leah. Ska bli supermysigt! Moffe avslöjade att Roger skulle göra egna pizzor med parmaskinka. Min favvo alltså :)
Kunde verkligen inte sova i natt. Jag triggar upp mig själv. Tankarna bara far runt. Det var nog inte förrän närmare halv fyratiden som jag lyckades somna. Känner en ständig oro, för Gösta, för alla andra hundar o katter, för alla barn. För vem vet egentligen vad en sån galning kan komma o ta till härnäst?
Känns som i en film.
Och brevet. Det brev som ägarna till dom två katterna som tidigare dödats fått. Blir det jag som gör upptäckten har jag bestämt mig för att inte läsa det. Man vill inte veta hur tortyren har gått till. Aldrig i helvete!
Sjukt är bara förnamnet och det är så tärande att ständigt leva med denna oro.
En dusch ska jag nu ta mig, släppa tankarna för en stund. Hörs senare!
Ska senare bege mig ut, tillsammans med Stina, och dela ut flygblad.
Och i eftermiddag är vi bjudna på middag hos Moffe, Roger & Leah. Ska bli supermysigt! Moffe avslöjade att Roger skulle göra egna pizzor med parmaskinka. Min favvo alltså :)
Kunde verkligen inte sova i natt. Jag triggar upp mig själv. Tankarna bara far runt. Det var nog inte förrän närmare halv fyratiden som jag lyckades somna. Känner en ständig oro, för Gösta, för alla andra hundar o katter, för alla barn. För vem vet egentligen vad en sån galning kan komma o ta till härnäst?
Känns som i en film.
Och brevet. Det brev som ägarna till dom två katterna som tidigare dödats fått. Blir det jag som gör upptäckten har jag bestämt mig för att inte läsa det. Man vill inte veta hur tortyren har gått till. Aldrig i helvete!
Sjukt är bara förnamnet och det är så tärande att ständigt leva med denna oro.
En dusch ska jag nu ta mig, släppa tankarna för en stund. Hörs senare!
Kampen har bara börjat
2009-08-12 | 00:03:22 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Det som gör mig stark nog att fortsätta i "kampen mot gärningsmannen" är alla peppande sms, kommentarer och telefonsamtal gällande det hemska som faktiskt hände mig och min familj. Tack alla för det!
Jag har långt i från fått sörja i fred men på något sätt har kroppen startat en försvarsmekanism som gör att jag vågar stå rakryggad med baseballträet i högsta hugg. Jag ska gå genom eld och vatten för detta!
Milla och jag har nu under kvällen skrivit flygblad som vi ska printa ut och dela ut i brevlådor i det gällande området. Någon måste sett eller hört något!
Min bror såg en tråd startad inne på forumet Flashback som gällde de tre djurmord som utförts i kommunen den senaste tiden. Det "glädjer" mig att det startas debatter kring detta då jag, likt många andra, ser allvarligt på saken.
I dom två första fallen var det två katter som fick falla offer. Båda fallen polisanmäldes vilket i sin tur ledde till att båda ägarna till djuren fick varsitt brev i brevlådan. Brevet var av urklippta tidningsbokstäver där gärningsmannen noga angav hur han/hon hade torterat djuret, hur det hade reagerat etc.
Om det är samma gärningsman till alla tre morden (vilket det BÖR vara) så har vi i våran familj ett brev att vänta oss. En ryslig obehaglig tanke. Jag har tänkt att "studera" detta vidare och tänkte höra mig för med polisen i morgon.
På torsdag kommer Lerums tidning i brevlådorna och där i kommer artikeln om oss och våran älskade vovve.
Kort sagt, kampen har bara börjat!
Jag har långt i från fått sörja i fred men på något sätt har kroppen startat en försvarsmekanism som gör att jag vågar stå rakryggad med baseballträet i högsta hugg. Jag ska gå genom eld och vatten för detta!
Milla och jag har nu under kvällen skrivit flygblad som vi ska printa ut och dela ut i brevlådor i det gällande området. Någon måste sett eller hört något!
Min bror såg en tråd startad inne på forumet Flashback som gällde de tre djurmord som utförts i kommunen den senaste tiden. Det "glädjer" mig att det startas debatter kring detta då jag, likt många andra, ser allvarligt på saken.
I dom två första fallen var det två katter som fick falla offer. Båda fallen polisanmäldes vilket i sin tur ledde till att båda ägarna till djuren fick varsitt brev i brevlådan. Brevet var av urklippta tidningsbokstäver där gärningsmannen noga angav hur han/hon hade torterat djuret, hur det hade reagerat etc.
Om det är samma gärningsman till alla tre morden (vilket det BÖR vara) så har vi i våran familj ett brev att vänta oss. En ryslig obehaglig tanke. Jag har tänkt att "studera" detta vidare och tänkte höra mig för med polisen i morgon.
På torsdag kommer Lerums tidning i brevlådorna och där i kommer artikeln om oss och våran älskade vovve.
Kort sagt, kampen har bara börjat!
Samtal från polisen
2009-08-11 | 11:54:40 |
Kategori: Jossie |
1 kommentarer
Polisen hade precis ringt till mamma. Resultaten från obduktionen blir inte färdiga förrän i slutet av veckan, bara o vänta lite till med andra ord. Hon fick svara på en del frågor, bl.a om deras rutiner på kvällarna (gällande hundarna) så att dom kan få en bredare inblick i hur det kan ha gått till.
Vi vet ju inte ens om Torsten gick ner till bron eller om han blev medlockad från någon annan gata i närheten?
Oavsett så känns det som om polisen lägger ner en hel del tid och resurser på detta. Och jag, jag tänker fortsätta på mitt håll med det som man kan göra!
Livet måste gå vidare...
2009-08-10 | 23:07:12 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Typiskt nog har jag inte hunnit surfa runt efter köksmöbler. Inte heller har jag tagit hand om mitt enorma tvättberg. Ett skyhögt berg som ska strykas, vikas och läggas in i varje familjemedlems garderob.
Att lägga pommes på grillen gick faktiskt rätt bra. Jag är inte potatistypen men smakade åtminstone för att göra ett utlåtande över resultatet - och ja, det funkade faktiskt. Revbenen däremot blev gudomliga. Han é duktig min man på att laga all man en kvinna kan behöva :)
Wilma mölade nog i sig flest.
Innan maten råkade jag somna till på soffan, känns som om jag har feber. Näsan rinner i ett, ögonen likaså. Oavsett så kände jag mig värd en tupplur på soffan!
Kikade på en film, The Love Guru....kanske inte min vanliga typ av humor men lite småfnitter emellanåt kom det i från mig. Har ingen större lust att kika på något annat än komedier för tillfället.
Bilden ovan tog jag samma dag som Torsten försvann från oss. En riktig mysig stund på mammas och pappas gräsmatta. Ett paket russin och några knäckebrödskivor gjorde oss sällskap!
I sorgens strid får man försöka tänka på alla roliga och mysiga minnen man har. Livet måste gå vidare, och just med tanke på det så känner jag mig ännu starkare att brottas med det här fallet.
I morgon har Viktor och jag 2-årig bröllopsdag. Tänk va fort tiden går!
Firar det gör vi inte förrän på lördag/söndag då vi har ordnat barnvakt. Däremot blir det inte så mycket mer avancerat än en VIP-bio på Bergakungen och en middag på en mysig restaurang. Det anser jag i alla fall lyxigt, det var ett tag sedan man satt och åt i lugn och ro. Och framför allt åt VARM mat!
Alla kulor måste läggas på köket, vi har hela livet på oss att besöka Paris, Rom eller vad det kan tänkas bli i framtiden. Nu ska jag inta lite skönhetssömn! Godnatt!
Att lägga pommes på grillen gick faktiskt rätt bra. Jag är inte potatistypen men smakade åtminstone för att göra ett utlåtande över resultatet - och ja, det funkade faktiskt. Revbenen däremot blev gudomliga. Han é duktig min man på att laga all man en kvinna kan behöva :)
Wilma mölade nog i sig flest.
Innan maten råkade jag somna till på soffan, känns som om jag har feber. Näsan rinner i ett, ögonen likaså. Oavsett så kände jag mig värd en tupplur på soffan!
Kikade på en film, The Love Guru....kanske inte min vanliga typ av humor men lite småfnitter emellanåt kom det i från mig. Har ingen större lust att kika på något annat än komedier för tillfället.
Bilden ovan tog jag samma dag som Torsten försvann från oss. En riktig mysig stund på mammas och pappas gräsmatta. Ett paket russin och några knäckebrödskivor gjorde oss sällskap!
I sorgens strid får man försöka tänka på alla roliga och mysiga minnen man har. Livet måste gå vidare, och just med tanke på det så känner jag mig ännu starkare att brottas med det här fallet.
I morgon har Viktor och jag 2-årig bröllopsdag. Tänk va fort tiden går!
Firar det gör vi inte förrän på lördag/söndag då vi har ordnat barnvakt. Däremot blir det inte så mycket mer avancerat än en VIP-bio på Bergakungen och en middag på en mysig restaurang. Det anser jag i alla fall lyxigt, det var ett tag sedan man satt och åt i lugn och ro. Och framför allt åt VARM mat!
Alla kulor måste läggas på köket, vi har hela livet på oss att besöka Paris, Rom eller vad det kan tänkas bli i framtiden. Nu ska jag inta lite skönhetssömn! Godnatt!
Journalist 2: check!
2009-08-10 | 16:00:55 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Intervjun med Lerums tidning gick över förväntan bra.
Mamma sprang omkring i en väldig hast, hon vill inte höra, inte alls prata om det.
Det är verkligen olika hur man reagerar.
Journalisten tog oräkneliga bilder och jag visste inte vad jag skulle kolla på. Knappast in i kameran i alla fall. Hon bad oss sätta Gösta (den kvarvarande vovven) på trappen brevid det koppel som tillhörde Torsten. Kopplet sitter kvar där ännu. Vid varje promenad med Gösta så vänder han huvudet bakåt för att se om hans själsfrände Torsten hänger med. Men så är ju inte fallet längre.
Han är riktigt, riktigt ledsen Gösta. Vill inte gå promenader utan bara ligga på rygg o bli kliad på magen, äta ett hundben då och då och bara vara.
Sitter nu på jobbet o måste stuva undan det som jag inte hann med i fredags. Börjar dock bli färdig så maten väntar väl där hemma. Det står ju rätt stilla med köket men vi tände prova att lägga criss cross på grillen (ovanpå folie alltså!) och grilla revben. Mat är egentligen det sista jag tänker på. Jag känner ingen hunger.
Ska ägna kvällen åt lite sortering av tvätt och annat som blivit lidande dom senaste dagarna. Tänkte också ta mig en surfrunda efter lite köksmöbelinspiration :)
Mamma sprang omkring i en väldig hast, hon vill inte höra, inte alls prata om det.
Det är verkligen olika hur man reagerar.
Journalisten tog oräkneliga bilder och jag visste inte vad jag skulle kolla på. Knappast in i kameran i alla fall. Hon bad oss sätta Gösta (den kvarvarande vovven) på trappen brevid det koppel som tillhörde Torsten. Kopplet sitter kvar där ännu. Vid varje promenad med Gösta så vänder han huvudet bakåt för att se om hans själsfrände Torsten hänger med. Men så är ju inte fallet längre.
Han är riktigt, riktigt ledsen Gösta. Vill inte gå promenader utan bara ligga på rygg o bli kliad på magen, äta ett hundben då och då och bara vara.
Sitter nu på jobbet o måste stuva undan det som jag inte hann med i fredags. Börjar dock bli färdig så maten väntar väl där hemma. Det står ju rätt stilla med köket men vi tände prova att lägga criss cross på grillen (ovanpå folie alltså!) och grilla revben. Mat är egentligen det sista jag tänker på. Jag känner ingen hunger.
Ska ägna kvällen åt lite sortering av tvätt och annat som blivit lidande dom senaste dagarna. Tänkte också ta mig en surfrunda efter lite köksmöbelinspiration :)
Hjälp av media
2009-08-10 | 11:59:19 |
Kategori: Jossie |
1 kommentarer
Det är nog första gången i mitt liv som jag vänder mig till media.
Ringde idag både Lerums tidning och GT.
Tjejen som först skrev artikeln i GT var inte där idag så i stället pratade jag med en annan tjej på redaktionen. När jag ringde upp presenterade jag mig, talade om att jag är en av "mattarna" till hunden som dödades natten mellan torsdag och fredag osv. Det enda jag fick till svars "oj då, det var tråkigt att höra men jag vet inte vad du pratar om".
Jag fyllde på mina meningar "den lilla hunden, westien, som ni skrev om i tidningen i går". Helt känslokall och noll medkänsla. Till slut fick jag till svars att maila den tjej som skrev artikeln. Och, så får det väl bli.
Lerums tidning kommer hem idag efter kl. 13. Mamma sa att hon inte ville vara med och prata och så fort man nämner något till henne så säger hon "jag vill inte höra mer". Jag accepterar att hon inte orkar prata om det men hon bör nog inte sitta på heta stolen när en journalist ska ställa frågor. Jag känner mig dock stark nog att göra det.
Jag ska göra allt som står i min makt och engagera mig i detta. Känner också att det kan vara en stor fördel att ta hjälp av media i detta fall. En artikel som är skriven OM en familj som också publiceras med bild berör ju så mycket mer än en artikel med en arkivbild.
Jag är glad att jag har uppbackning av mina vänner, som också vill engagera sig i det. Dom där extra krafterna är mer än uppskattade och behövs!
Nu ska jag göra i ordning Elsa och åka hem till mamma. Är lite kaffesugen.
Hör av mig lite senare!
Ringde idag både Lerums tidning och GT.
Tjejen som först skrev artikeln i GT var inte där idag så i stället pratade jag med en annan tjej på redaktionen. När jag ringde upp presenterade jag mig, talade om att jag är en av "mattarna" till hunden som dödades natten mellan torsdag och fredag osv. Det enda jag fick till svars "oj då, det var tråkigt att höra men jag vet inte vad du pratar om".
Jag fyllde på mina meningar "den lilla hunden, westien, som ni skrev om i tidningen i går". Helt känslokall och noll medkänsla. Till slut fick jag till svars att maila den tjej som skrev artikeln. Och, så får det väl bli.
Lerums tidning kommer hem idag efter kl. 13. Mamma sa att hon inte ville vara med och prata och så fort man nämner något till henne så säger hon "jag vill inte höra mer". Jag accepterar att hon inte orkar prata om det men hon bör nog inte sitta på heta stolen när en journalist ska ställa frågor. Jag känner mig dock stark nog att göra det.
Jag ska göra allt som står i min makt och engagera mig i detta. Känner också att det kan vara en stor fördel att ta hjälp av media i detta fall. En artikel som är skriven OM en familj som också publiceras med bild berör ju så mycket mer än en artikel med en arkivbild.
Jag är glad att jag har uppbackning av mina vänner, som också vill engagera sig i det. Dom där extra krafterna är mer än uppskattade och behövs!
Nu ska jag göra i ordning Elsa och åka hem till mamma. Är lite kaffesugen.
Hör av mig lite senare!
Tankarna bara far runt
2009-08-10 | 00:19:00 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Jag ska jobba i morgon men kan inte sova.
Sorgen biter sig fast i mitt hjärta.
Tar tårarna någonsin slut?
För tredje natten i rad sitter jag med pingisbollsstora ögon. Ögonen går inte att sluta. Tankarna far runt i huvudet likt en tornado. Varför?
Älskade du. Älskade lilla Torsten.
Du gjorde inte en fluga förnär.
Wilma älskade att gå promenader med dig. Du strosade snällt med i hennes fotspår. Elsa som gång på gång klappade dig hårdhänt, men du satt kvar där och tittade upp på henne med dina bruna ögon.
Jag vill vakna upp och tro att det bara var en mardröm.
Publicerade artiklar
2009-08-10 | 00:06:36 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Det är svårt att tro att det finns sådana idioter, sådana sjuka människor i det land man lever i.
Älskade Torsten...
GT ringde hem till mamma o pappa sent i går kväll. Idag publicerades artikeln. Likaså i Lerums tidning (nätupplagan) och i Göteborgsposten.
Det känns overkligt att läsa det. Man vill inte tro att det har hänt.
Efter att ha köpt tidningen åkte jag upp till Camilla o Anders. Vi ska dela ut flygblad på tisdag och i morgon ska jag kontakta både GT och Lerums tidning... Något måste hända, något måste ske. Nästa gång kanske gärningsmannen ger sig på ett barn eller en annan människa.
Jag tillbringar helst dagarna i min ensamhet eller tillsammans med dom som förstår, lider med mig och backar upp mig. Jag vet inte vilka resurser som läggs på ett fall som detta men jag tänker göra det jag kan. I och med att det tidigare har utförts två fall av djurplågeri så hoppas och tror jag att polisen anstränger sig.
Enligt GT och de vittnen som upptäckte vår älskade så kan tortyren utförts någon annan stans än på den bro han hittades död. Det kan mycket väl stämma. Jag försöker dock inte spekulera kring det mer utan först och främst vill jag invänta svaret från obuktionen. Antar att dom ringer i morgon.
Jag köpte en bukett röda rosor och lade på platsen där han hittades död. Det känns overkligt. Och minst sagt förjävligt.
Länk till GT´s artikel:
http://www.gt.se/nyheter/1.1666000/hund-hittades-lemlastad-och-dodad
Älskade Torsten...
GT ringde hem till mamma o pappa sent i går kväll. Idag publicerades artikeln. Likaså i Lerums tidning (nätupplagan) och i Göteborgsposten.
Det känns overkligt att läsa det. Man vill inte tro att det har hänt.
Efter att ha köpt tidningen åkte jag upp till Camilla o Anders. Vi ska dela ut flygblad på tisdag och i morgon ska jag kontakta både GT och Lerums tidning... Något måste hända, något måste ske. Nästa gång kanske gärningsmannen ger sig på ett barn eller en annan människa.
Jag tillbringar helst dagarna i min ensamhet eller tillsammans med dom som förstår, lider med mig och backar upp mig. Jag vet inte vilka resurser som läggs på ett fall som detta men jag tänker göra det jag kan. I och med att det tidigare har utförts två fall av djurplågeri så hoppas och tror jag att polisen anstränger sig.
Enligt GT och de vittnen som upptäckte vår älskade så kan tortyren utförts någon annan stans än på den bro han hittades död. Det kan mycket väl stämma. Jag försöker dock inte spekulera kring det mer utan först och främst vill jag invänta svaret från obuktionen. Antar att dom ringer i morgon.
Jag köpte en bukett röda rosor och lade på platsen där han hittades död. Det känns overkligt. Och minst sagt förjävligt.
Länk till GT´s artikel:
http://www.gt.se/nyheter/1.1666000/hund-hittades-lemlastad-och-dodad
Ge mig tid!
2009-08-09 | 00:09:53 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Jag känner mig fortfarande helt avtrubbad från världen och verkligheten.
Hela familjen sov till tio i morse. Wilma och jag åkte till min barndomsvän Stina och hennes söta hundvalp, Malva. Vi tog en fika på i högsommarvärmen. Dom enstaka vindarna från Aspen gjorde gott då vi satt nere på gräsmattan. Stina har alltid funnits där.
Jag känner ett konstant illamående. Känner ingen direkt hunger. Känner inget behov av sömn.
Vid femtiden bjöds det på grillat hos svärmor och svärfar. Det var med råge att jag fick i mig en liten bit kött. Maten kändes oviktig och jag befann mig i en helt annan värld. Det är också jobbigt att prata om det. Det är så få som förstår. Torsten var våran familjemedlem!
Jag kan inte bara borsta av mig på axeln, le och blicka framåt. Det fungerar inte så.
Det måste få ta sin tid. Man behöver inte älta men man måste få sörja.
Jag känner både vrede och sorg.
Viktor sitter även denna kväll, tillsammans med min bror, hans tjej och en kompis till dom, och spelar sällskapsspel. Social är det sista jag vill vara. Dom dricker vin och öl och skrattar.
I morgon ska Wilma och jag åka till Allum. Klockan tre är det kalas för Olivia som fyller tre år. Tänkte köpa henne en Hello Kitty klocka. Den söta lilla katten står högt i kurs hos tjejerna. "Jag vill också ha en ny klocka så att jag kan se tiden" sa Wilma.
Hela familjen sov till tio i morse. Wilma och jag åkte till min barndomsvän Stina och hennes söta hundvalp, Malva. Vi tog en fika på i högsommarvärmen. Dom enstaka vindarna från Aspen gjorde gott då vi satt nere på gräsmattan. Stina har alltid funnits där.
Jag känner ett konstant illamående. Känner ingen direkt hunger. Känner inget behov av sömn.
Vid femtiden bjöds det på grillat hos svärmor och svärfar. Det var med råge att jag fick i mig en liten bit kött. Maten kändes oviktig och jag befann mig i en helt annan värld. Det är också jobbigt att prata om det. Det är så få som förstår. Torsten var våran familjemedlem!
Jag kan inte bara borsta av mig på axeln, le och blicka framåt. Det fungerar inte så.
Det måste få ta sin tid. Man behöver inte älta men man måste få sörja.
Jag känner både vrede och sorg.
Viktor sitter även denna kväll, tillsammans med min bror, hans tjej och en kompis till dom, och spelar sällskapsspel. Social är det sista jag vill vara. Dom dricker vin och öl och skrattar.
I morgon ska Wilma och jag åka till Allum. Klockan tre är det kalas för Olivia som fyller tre år. Tänkte köpa henne en Hello Kitty klocka. Den söta lilla katten står högt i kurs hos tjejerna. "Jag vill också ha en ny klocka så att jag kan se tiden" sa Wilma.
Älskade du...
2009-08-08 | 00:05:49 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Alldeles tom. Känns som om min värld plötsligt stannat upp.
Jag kan inte sluta tänka på våran älskade vovve. Så oskyldig, så snäll. Och nu är han borta.
Åt skaldjur ute på altanen tillsammans med mina syskon och föräldrar. Har egentligen ingen ork till att vara social. Jag vill vara själv. I tystnad. Vill inte lyssna på allas spekulationer utan hellre vänta. Polisen ska höra av sig så fort resultatet av obduktionen är klar. Egentligen spelar det ingen roll. Våran Torsten kommer aldrig tillbaka!
Älskade Torsten som bara blev 8 år gammal.
Allt har bara blivit för mycket för mig. Jag vill snart vakna upp och se på världen som jag gjorde förr. Alla problem har accelererat. Känner mig som en ventil. Jag pratar helst inte om det eller någonting annat heller som ligger som en tung börda på mina axlar. Då och då släpper jag trycket på ventilen, lite grann. Jag vill inte belasta min omgivning utan kryper hellre in i mitt skal. I tystnad.
Viktor och mina syskon sitter i vardagsrummet och spelar sällskapsspel. Jag tänkte få några timmars sömn. Kroppen och huvudet är trött men ögonen vill inte stängas. I morgon vill jag vakna upp och se Torstens kolsvarta nos ligga mot min säng. Men, jag vet att det inte kommer o bli så. Aldrig mer.
Jag kan inte sluta tänka på våran älskade vovve. Så oskyldig, så snäll. Och nu är han borta.
Åt skaldjur ute på altanen tillsammans med mina syskon och föräldrar. Har egentligen ingen ork till att vara social. Jag vill vara själv. I tystnad. Vill inte lyssna på allas spekulationer utan hellre vänta. Polisen ska höra av sig så fort resultatet av obduktionen är klar. Egentligen spelar det ingen roll. Våran Torsten kommer aldrig tillbaka!
Älskade Torsten som bara blev 8 år gammal.
Allt har bara blivit för mycket för mig. Jag vill snart vakna upp och se på världen som jag gjorde förr. Alla problem har accelererat. Känner mig som en ventil. Jag pratar helst inte om det eller någonting annat heller som ligger som en tung börda på mina axlar. Då och då släpper jag trycket på ventilen, lite grann. Jag vill inte belasta min omgivning utan kryper hellre in i mitt skal. I tystnad.
Viktor och mina syskon sitter i vardagsrummet och spelar sällskapsspel. Jag tänkte få några timmars sömn. Kroppen och huvudet är trött men ögonen vill inte stängas. I morgon vill jag vakna upp och se Torstens kolsvarta nos ligga mot min säng. Men, jag vet att det inte kommer o bli så. Aldrig mer.
Mitt hjärta blöder...
2009-08-07 | 17:06:22 |
Kategori: Jossie |
1 kommentarer
Polisen ringde till pappa klockan fyra natten till idag.
Vid Nyebron hade våran älskade vovve, Torsten, hittats död. Plågad till döds.
Svansen var kvar, blodet låg som en matta över trädäcket på bron.
Dörren hade inte riktigt stängts i går kväll så antagligen smet han ut efter något spår som luktade gott. Han brukade ofta gå ner till ån då han rymde. Varenda gång har han kommit tillbaka oskadd. Runt hans hals hängde en stjärnformad bricka med hans namn och telefonnummer. Alla visste vem Torsten var. Eller "Torsken" som skolbarnen kallade honom. Världens ulligaste och snällaste hund. Alltid lika glad. Han log ofta, visade stolt sitt vita underbett.
Hur sjuka människor finns det egentligen här i världen?
Hur kan man plåga en levande varelse till döds?
Han måste ha skrikit. Det är det som är det värsta. Hellre att man fått beskedet att han blivit överkörd och dött omedelbart men våran älskade hund har plågats till döds.
Mitt hjärta blöder.
Små, små steg!
2009-08-03 | 22:44:33 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Lilla Elsa håller gång på gång på o ställer sig upp, fristående på golvet. Och idag, nu på kvällen så tog hon ett par steg, dunsade snabbt ner på rumpan igen och skrattade av lycka!
Viktor skrek från hallen "ungen går, ungen går". Jag sprang dit och väntade och väntade tills hon gjorde samma sak igen!
Nu dröjer det nog inte så lång tid innan hon springer i väg. Det är alltid lika fantastiskt att se dom första små stegen, så imponerande!
Det kom snabbt en tanke på hur jag ska klara av hösten. Nu jobbar jag ju två dagar i veckan och har med mig henne till jobbet. Hur ska det gå den dagen hon springer omkring?!
Men, det är bara o härda ut. Jag vill heller inte sätta henne på dagis så tidigt utan vill vänta till vårterminen 2010 i stället.
En annan god nyhet, far min har en myyycket spännande affärsidé på gång. Jag är involverad i det men än så länge säger jag inte mer än så. Det ska dock bli spännande att följa ett projekt från scratch. Mycket spännande.
Viktor skrek från hallen "ungen går, ungen går". Jag sprang dit och väntade och väntade tills hon gjorde samma sak igen!
Nu dröjer det nog inte så lång tid innan hon springer i väg. Det är alltid lika fantastiskt att se dom första små stegen, så imponerande!
Det kom snabbt en tanke på hur jag ska klara av hösten. Nu jobbar jag ju två dagar i veckan och har med mig henne till jobbet. Hur ska det gå den dagen hon springer omkring?!
Men, det är bara o härda ut. Jag vill heller inte sätta henne på dagis så tidigt utan vill vänta till vårterminen 2010 i stället.
En annan god nyhet, far min har en myyycket spännande affärsidé på gång. Jag är involverad i det men än så länge säger jag inte mer än så. Det ska dock bli spännande att följa ett projekt från scratch. Mycket spännande.
Tack & hej!
2009-07-29 | 23:14:30 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Näpp, färdigpackat o klart. För mig och barnen åtminstone.
Viktor lär, i vanlig ordning, packa i morgon bitti och försöka rota bland våran oreda. Good luck.
Vad jag inte förstår är vad all packning kommer i från?
Hur många (eller få...) nätter det än är så lyckas jag packa ner halva huset. Eller ja, det blir så hur "smart" man än tänker. Barnmatsburkar, färdig gröt, välling, nappflaskor, blöjor, kläder, lite leksaker....Och så blev det TRE väskor :)
Jag ska krypa till sängen, bara packa ner det sista i form av tekniska prylar och sova som en stock. Hoppas jag.
Självklart följer laptopen, digitalkameran OCH filmkameran med och i mån av tid så rapporterar jag nerifrån dom småländska skogarna. Ha det så länge!
Viktor lär, i vanlig ordning, packa i morgon bitti och försöka rota bland våran oreda. Good luck.
Vad jag inte förstår är vad all packning kommer i från?
Hur många (eller få...) nätter det än är så lyckas jag packa ner halva huset. Eller ja, det blir så hur "smart" man än tänker. Barnmatsburkar, färdig gröt, välling, nappflaskor, blöjor, kläder, lite leksaker....Och så blev det TRE väskor :)
Jag ska krypa till sängen, bara packa ner det sista i form av tekniska prylar och sova som en stock. Hoppas jag.
Självklart följer laptopen, digitalkameran OCH filmkameran med och i mån av tid så rapporterar jag nerifrån dom småländska skogarna. Ha det så länge!
Packning pågår!
2009-07-29 | 16:32:40 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Först i morgon börjar våran semester på RIKTIGT.
Med veckor av renovering så lämnar vi det bakom oss en smula och styr bilen mot Småland och Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Jag hoppas på sol, sol och åter sol. Wilma hoppas på en kram från Pippi samt att ta det svåra beslutet och överlämna napparna till henne och nappträdet vid Villa Villekulla.
Bild från Astrid Lindgrens värld (alv.se)
Jag är mäkta nervös. Wilma är manisk med sina nappar, en i munnen, en o lukta på och en vid sidan av magen. Varje kväll är det en pärs att hitta just den där "nallebjörnsnappen", "döskallenappen" och allt vad det kan vara. Hur sjutton håller hon koll på alla?!
Nå väl, jag ska sätta i gång att packa och som vanligt är det jag som står för hela baletten. Skulle Viktor ansvara för packningen så hade vi garanterat kommit dit utan både tandborstar och kläder. Han är inte lagd åt det där hållet att organisera och tänka sig för. Det är kanske därför vi tjejer oftast skriver packlistor, och är smarta nog att göra det.
Vi stannar en natt i Vimmerby och har betalt två dagars entré till parken. Tänkte brumma vidare mot Öland men ALLTING är uppbokat så vi står bostadslösa i två nätter. Har kikat vidare på Kalmar, Västervik och andra orter runtom den kustremsan. Om samtliga familjemedlemmar hade lyssnat på Fru Öberg från början så hade vi haft det klart...
Äsch, det löser sig. Nu ska jag återigen plocka fram min ljuvliga skapelse, den ROSA resväskan!
Med veckor av renovering så lämnar vi det bakom oss en smula och styr bilen mot Småland och Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Jag hoppas på sol, sol och åter sol. Wilma hoppas på en kram från Pippi samt att ta det svåra beslutet och överlämna napparna till henne och nappträdet vid Villa Villekulla.
Bild från Astrid Lindgrens värld (alv.se)
Jag är mäkta nervös. Wilma är manisk med sina nappar, en i munnen, en o lukta på och en vid sidan av magen. Varje kväll är det en pärs att hitta just den där "nallebjörnsnappen", "döskallenappen" och allt vad det kan vara. Hur sjutton håller hon koll på alla?!
Nå väl, jag ska sätta i gång att packa och som vanligt är det jag som står för hela baletten. Skulle Viktor ansvara för packningen så hade vi garanterat kommit dit utan både tandborstar och kläder. Han är inte lagd åt det där hållet att organisera och tänka sig för. Det är kanske därför vi tjejer oftast skriver packlistor, och är smarta nog att göra det.
Vi stannar en natt i Vimmerby och har betalt två dagars entré till parken. Tänkte brumma vidare mot Öland men ALLTING är uppbokat så vi står bostadslösa i två nätter. Har kikat vidare på Kalmar, Västervik och andra orter runtom den kustremsan. Om samtliga familjemedlemmar hade lyssnat på Fru Öberg från början så hade vi haft det klart...
Äsch, det löser sig. Nu ska jag återigen plocka fram min ljuvliga skapelse, den ROSA resväskan!
Dubbel otur
2009-07-25 | 10:18:01 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Stackars lilla, lilla Elsa!
Först i går upptäckte jag nya utslag av svinkoppor på hennes rumpa. I och med den rådande "rötmånaden" ringde jag ner till BVC och fick en snabb tid. Återigen ska vi behandla med Microcidsalva.
Kan inte ens tänka mig hur ont det måste göra på henne, ett av såren är 2 x 3 cm och uppkom under natten. När dom blommar upp kan det gå hur fort som helst.
Så senare på kvällen blev vi bjudna på middag till Jonas och Karina. Vi gjorde oss i ordning och när jag var någon halvmeter i från Wilmas dörr hörde jag ett iltjut!
Wilma hade då stängt igen sin dörr och Elsa hade handen emellan.
Jag drog mig till henne och såg det värsta jag sett någonsin. Fingret var HELT platt!
Gallskrek på Viktor som stängt in sig på toaletten. När han väl öppnat så spolade jag den lilla handen med iskallt vatten innan jag ringde sjukhuset. Under samtalet hann fingret återfå sin form även fast det svullnade ballongstort.
Testade så att hon kunde greppa om en penna och ställa sig upp längs väggen så att fingrarna sträcktes ut. Eftersom allting fungerade som det "skulle" så skulle vi helt enkelt avvakta och se.
Lite senare på kvällen ringde sköterskan åter för att kolla hur det verkade. Fingret var då ingenting annat än svullet, blått och rött av små, små blodkärl....
Känns bara så fruktansvärt jobbigt. Stackars lilla, söta Elsa. Dessa jä.... dörrar!
Först i går upptäckte jag nya utslag av svinkoppor på hennes rumpa. I och med den rådande "rötmånaden" ringde jag ner till BVC och fick en snabb tid. Återigen ska vi behandla med Microcidsalva.
Kan inte ens tänka mig hur ont det måste göra på henne, ett av såren är 2 x 3 cm och uppkom under natten. När dom blommar upp kan det gå hur fort som helst.
Så senare på kvällen blev vi bjudna på middag till Jonas och Karina. Vi gjorde oss i ordning och när jag var någon halvmeter i från Wilmas dörr hörde jag ett iltjut!
Wilma hade då stängt igen sin dörr och Elsa hade handen emellan.
Jag drog mig till henne och såg det värsta jag sett någonsin. Fingret var HELT platt!
Gallskrek på Viktor som stängt in sig på toaletten. När han väl öppnat så spolade jag den lilla handen med iskallt vatten innan jag ringde sjukhuset. Under samtalet hann fingret återfå sin form även fast det svullnade ballongstort.
Testade så att hon kunde greppa om en penna och ställa sig upp längs väggen så att fingrarna sträcktes ut. Eftersom allting fungerade som det "skulle" så skulle vi helt enkelt avvakta och se.
Lite senare på kvällen ringde sköterskan åter för att kolla hur det verkade. Fingret var då ingenting annat än svullet, blått och rött av små, små blodkärl....
Känns bara så fruktansvärt jobbigt. Stackars lilla, söta Elsa. Dessa jä.... dörrar!
Ledsamma nyheter
2009-07-18 | 23:14:29 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
Tjugo över tio ringde pappa och sa att våran granne försökt få tag på oss. Pappa pratade sedan på som vanligt tills han slutligen kommer till det han ringde för "eran katt ligger på grannens altan".
Jag klädde på mig och begav mig ut i hällregnet, knackade försiktigt på hos grannen och fick det bekräftat, våran gråa, lilla, ulliga kissekatt låg där. Alldeles död.
För några månader sedan fick Tiger flytta rakt över gatan till en gullig småbarnfamilj som vi lärt känna genom Wilmas dagis. Eftersom min allergi mot pälsdjur blev värre så fick vi ta det beslutet.
I går kväll hade grannen sett honom liggandes på våran gräsmatta, lite slö men dom hade inte tänkt så mycket mer på det. Först nu i kväll hade han förflyttat sig till deras altan där han hade somnat in.
Fick gå vidare till hans "nya" familj och berätta den tråkiga nyheten. Dom hämtade hem honom men ska först i morgon ta honom till veterinären.
Jag bara undrar vad som kan ha hänt?
Vi såg inga som helst yttre skador på honom och han var bara tre år gammal. Världens lataste lilla kisse som föredrog att ligga på soffan i stället för att jaga möss likt andra katter. Han älskade att hälsa på uppe på dagiset, leka med alla barn och det rörde honom inte i ryggen om något barn drog i honom eller va lite för hårdhänt.
Tiger som liten kattunge, precis hemkommen till oss.
Lilla kissekatten med uppe i stugan i Branäs.
Mina planer på att somna tidigt blev inte riktigt av. Nu ligger jag i stället stel som en pinne. Alldeles chockad. Va sjutton kan ha hänt honom?
Jag klädde på mig och begav mig ut i hällregnet, knackade försiktigt på hos grannen och fick det bekräftat, våran gråa, lilla, ulliga kissekatt låg där. Alldeles död.
För några månader sedan fick Tiger flytta rakt över gatan till en gullig småbarnfamilj som vi lärt känna genom Wilmas dagis. Eftersom min allergi mot pälsdjur blev värre så fick vi ta det beslutet.
I går kväll hade grannen sett honom liggandes på våran gräsmatta, lite slö men dom hade inte tänkt så mycket mer på det. Först nu i kväll hade han förflyttat sig till deras altan där han hade somnat in.
Fick gå vidare till hans "nya" familj och berätta den tråkiga nyheten. Dom hämtade hem honom men ska först i morgon ta honom till veterinären.
Jag bara undrar vad som kan ha hänt?
Vi såg inga som helst yttre skador på honom och han var bara tre år gammal. Världens lataste lilla kisse som föredrog att ligga på soffan i stället för att jaga möss likt andra katter. Han älskade att hälsa på uppe på dagiset, leka med alla barn och det rörde honom inte i ryggen om något barn drog i honom eller va lite för hårdhänt.
Tiger som liten kattunge, precis hemkommen till oss.
Lilla kissekatten med uppe i stugan i Branäs.
Mina planer på att somna tidigt blev inte riktigt av. Nu ligger jag i stället stel som en pinne. Alldeles chockad. Va sjutton kan ha hänt honom?
En saknad
2009-07-08 | 11:10:26 |
Kategori: Jossie |
0 kommentarer
I går, den sjunde juli, skulle farfar fyllt 75. Om han levat idag.
Det finns många som lämnat en under vägen men det finns ingen som jag känner så stor saknad för, som för farfar. Så otroligt snäll, så rolig, alltid så glad.
Jag kan många gånger, när jag vaknar på morgonen, önska att han en dag kommer o stå där. Man har många minnen i hop men nu i efterhand, om man hade vetat att han skulle dö så "ung", så hade man velat förverkliga fler saker.
Är inte den mest flitiga besökaren till den gravplats där han och farmor ligger men det går inte en dag som jag inte tänker på honom. Trots att det gått fem år sedan han gick bort så är saknaden lika stor.
Publicerar en bild till farfar som älskade segelbåtar.
Det finns många som lämnat en under vägen men det finns ingen som jag känner så stor saknad för, som för farfar. Så otroligt snäll, så rolig, alltid så glad.
Jag kan många gånger, när jag vaknar på morgonen, önska att han en dag kommer o stå där. Man har många minnen i hop men nu i efterhand, om man hade vetat att han skulle dö så "ung", så hade man velat förverkliga fler saker.
Är inte den mest flitiga besökaren till den gravplats där han och farmor ligger men det går inte en dag som jag inte tänker på honom. Trots att det gått fem år sedan han gick bort så är saknaden lika stor.
Publicerar en bild till farfar som älskade segelbåtar.
Alla sagor slutar inte lyckligt
2009-06-08 | 23:08:56 |
Kategori: Jossie |
1 kommentarer
Det har inte funnits en gnutta energi över till datorn för huvudtaget. Helgen blev inte direkt som tänkt. Ett fåtal timmars sömn och en fruktansvärd förtvivlan och maktlöshet. Jag måste lätta mitt hjärta hur intimt det än må vara.
Ett beroende har tagit över min kära familjemedlem (ni som känner mig väl vet vem det handlar om), det har pågått i många, många år. Jag har lagt ner hela min själ på att hjälpa och stötta. Jag bryts ner fullständigt i denna kamp som medberoende.
Mängden var inte större än vid något annat tillfälle. Hon ville ta livet av sig, för tredje gången i år. Halv elva i lördags kväll, efter att jag druckit ett glas vin, satte jag mig i bilen till Borås akutmottagning. I flera timmar tillsammans med sönderslagna människor höga av alkohol eller droger. Vakterna stod redo. Det kändes obehagligt.
Hon försökte fly i från mig. Ge upp. Men jag gav mig inte. Jag vägrade ge mig.
Sköterskorna var hjälpsamma men barska och hårda i tonen av den arbetsmiljön dom vistas i.
Jag mötte flertalet personligheter under dom timmarna vi tillbringade där. Hon slog mig, skrek åt mig, grät mot min axel. Hon hade inte fått för mycket i sig, hon hade hamnat i ett delirium. Nära-döden-upplevelse.
Vid fyratiden på morgonen fick jag sätta mig i bilen för hemfärd. Hon fick stanna kvar på MAVA, medicinavdelningen. Dagen efter skrevs hon ut för ett samtal på vuxenpsyk där hon tilldelades avgiftningstabletter, lugnande och andra tillskott. Hon bara var. Hon skrattade inte, hon grät inte. Hon bara var.
Jag fylldes av mer obehag då jag mindes den gången jag följde med till vuxenpsyk med farmor. Hon fick lugnande, Stesolid. I ett kort ögonblick trodde jag att det var farmor som satt och pratade, dom pratade på samma, lugna sätt. Med samma lugna ton. En jämn ton. Farmor flyttade kort därefter till himmelen. Jag vill inte att hon ska till himmelen, jag vill inte att hon sakta ska tyna bort under makter av diverse preparat.
Världen är hård och tuff. Jag är medberoende och fullständigt maktlös. Varje ny dag fylls med nytt hopp. Hur länge ska JAG orka? Jag vill inte ge mig. Men någon gång måste detta få ett avslut. Alla sagor slutar inte lyckligt....
Ett beroende har tagit över min kära familjemedlem (ni som känner mig väl vet vem det handlar om), det har pågått i många, många år. Jag har lagt ner hela min själ på att hjälpa och stötta. Jag bryts ner fullständigt i denna kamp som medberoende.
Mängden var inte större än vid något annat tillfälle. Hon ville ta livet av sig, för tredje gången i år. Halv elva i lördags kväll, efter att jag druckit ett glas vin, satte jag mig i bilen till Borås akutmottagning. I flera timmar tillsammans med sönderslagna människor höga av alkohol eller droger. Vakterna stod redo. Det kändes obehagligt.
Hon försökte fly i från mig. Ge upp. Men jag gav mig inte. Jag vägrade ge mig.
Sköterskorna var hjälpsamma men barska och hårda i tonen av den arbetsmiljön dom vistas i.
Jag mötte flertalet personligheter under dom timmarna vi tillbringade där. Hon slog mig, skrek åt mig, grät mot min axel. Hon hade inte fått för mycket i sig, hon hade hamnat i ett delirium. Nära-döden-upplevelse.
Vid fyratiden på morgonen fick jag sätta mig i bilen för hemfärd. Hon fick stanna kvar på MAVA, medicinavdelningen. Dagen efter skrevs hon ut för ett samtal på vuxenpsyk där hon tilldelades avgiftningstabletter, lugnande och andra tillskott. Hon bara var. Hon skrattade inte, hon grät inte. Hon bara var.
Jag fylldes av mer obehag då jag mindes den gången jag följde med till vuxenpsyk med farmor. Hon fick lugnande, Stesolid. I ett kort ögonblick trodde jag att det var farmor som satt och pratade, dom pratade på samma, lugna sätt. Med samma lugna ton. En jämn ton. Farmor flyttade kort därefter till himmelen. Jag vill inte att hon ska till himmelen, jag vill inte att hon sakta ska tyna bort under makter av diverse preparat.
Världen är hård och tuff. Jag är medberoende och fullständigt maktlös. Varje ny dag fylls med nytt hopp. Hur länge ska JAG orka? Jag vill inte ge mig. Men någon gång måste detta få ett avslut. Alla sagor slutar inte lyckligt....
Just det...
2009-05-27 | 11:25:11 |
Kategori: Jossie |
1 kommentarer
.....bilderna på lördagens outfit och "dom där" skorna som råkade hoppa ner i påsen.
Klänningen är som sagt från Nolita och har små söta knappar i ringningen (syns inte så bra på bilden). Den är toksöt på, kanske en smula för kort för min smak men så länge man håller sig på fötterna ska det nog inte vara någon fara :)
Skorna är cremevita med träklack, lagom höjd för vingliga fester!
Och så på bilden längst ner, remsandaler ("Jesus"sandaler!) också från Bianco. Daniel tyckte nog att mina argument för att köpa dom var lite...ja, vad ska man säga...annorlunda för jag poängterade att jag gillade dom på insidan också!
Klänningen är som sagt från Nolita och har små söta knappar i ringningen (syns inte så bra på bilden). Den är toksöt på, kanske en smula för kort för min smak men så länge man håller sig på fötterna ska det nog inte vara någon fara :)
Skorna är cremevita med träklack, lagom höjd för vingliga fester!
Och så på bilden längst ner, remsandaler ("Jesus"sandaler!) också från Bianco. Daniel tyckte nog att mina argument för att köpa dom var lite...ja, vad ska man säga...annorlunda för jag poängterade att jag gillade dom på insidan också!
